Jag /Vi hamnade ofta i det "svarta hålet" och gör det fortfarande. Man bara trillar ner och kan inte ta sig upp. Är en sån otäck känlsa, så det går inte beskriva om man ej har varit med om det. Man tycker att man är precis vid kanten en stund sen trillar man ner igen. Man kunde känna en vis glädje över något, vad som helt, sen "plupp" var man nere igen. Sen orkar man inte ta sig upp med en gång utan man kämpar sig upp. Och det med tårar, ilska och förtvivlan. Detta händer fortfarande men hålet kanske har blivit lite, lite mindre men det är fortfarande väldigt djupt.

Jag kom ihåg att Lotta och Sofia var med mej på Börjes för första gången nån gång i mitten av augusti. Jag var så nervös. För vad då kan man tänka. Men det var allas blickar, någon som inte vågade komma fram etc. Tror att jag klarade det bra. Sen har ju Elin, Frida och Ellen hjälp oss väldigt mycket med allt som Vi behövde hjälp med fast de hade det lika svårt och jobbigt som oss. Men jag tror att Vi på detta sättet stödde varandra.

Ibörjan på september åkte Vi ner till Margret och Bengt i Trummenäs med Åsa och tjejerna. Johan och Peter var iväg med hockeyn på något läger. Och det var en mycket skönt och avkopplad helg. Komma hemifrån och skingra tankarna lite. Se är Ju Margret och Bengt underbara människor att vara tillsammans med. Tack för att Vi får vara hos Er imellan åt fast Ni inte har det så lätt nu.

Johan hade vid denna tiden bestämt att även säsongen 06-07 vara assisterande tränare i Taif. Och det tror jag var bra för honom. Tänka lite på annat och få vara tillsammans med bra killar som förstod honom. Jag och flickorna stöttade honom i detta valet